Lycklig lutheran

Biskop Carl Axel Aurelius ser fram mot att leda sitt stift från byggnaden Läppstiftet i Göteborg. Trygg i vetskapen om sin egen kallelse och att Gud har humor. Men med viss trötthet över medias ensidiga frågor:

–        Det är som att vara konstruktör på Volvo och bara få svara på frågor om navkapslarna.

Det är Dag två i Carl Axel Aurelius nya liv. Fram till för två dagar sedan var han en - åtminstone för allmänheten - okänd kyrkosekreterare på Svenska Kyrkan i Uppsala. Nu är han vigd till biskop i Göteborgs stift, och har för gott tagit klivet ut i offentligheten. Ett livsavgörande steg som ändå inte vänt upp och ned på hans värld.

 Det är en avspänd och närvarande biskop som tar sig gott om tid med oss medan telefonerna ringer och kommande helgs installation förbereds från stiftets kansli i Lilla Bommen i Göteborg.

Tryggheten ligger i kallelsen, att inte vara den som imponerat mest vid en anställningsintervju. Biskop blir man utsedd till av en samling lekmän och präster inom kyrkan.

–Jag hade inte sökt jobbet, om kyrkan hade fungerat på det sättet. Men nu har Gud kallat mig till det här. Med mina goda och dåliga sidor ska jag göra det bästa av det. Sedan står det var och en fritt att tycka att Gud har humor som valt just mig till biskop, säger Carl Axel Aurelius och skrattar.

Åttonde generationen
Kallet ligger i familjen, kan man säga. Han är präst i åttonde generationen, men man ska inte föreställa sig högkyrklighet och högdragna biskopar. Fadern var präst i Linköpings första förortskyrka ute i Johannelund på 1950-talet, en tid när kyrkan fortfarande var en plats där ”vanligt folk” träffades och umgicks.

–Johannelund var en blandad stadsdel där folkhemstanken levde. Där fanns en stor samlingssal där man kunde visa bio, skolan hade två matsalar, en för eleverna och en för kommuninvånarna som kunde köpa billig mat. Vi firade gudstjänsten i en liten källarlokal och verksamheten byggde på att församlingsborna hjälpte till. Det var en lycklig tid, säger Carl Axel Aurelius.

Studier i Stasi-Tyskland
Inte så konstigt, kanske, att det blev teologiska studier i Lund under 1960-talet med prästvigning 1972. Tidigt intresserade han sig för Luther, vilket ledde till att han pluggade och forskade i det forna Östtyskland mitt under kalla krigets mest laddade år. Både av intresse och för att stärka den kyrka som aktivt motarbetades av regimen.

–Det gällde att vara försiktig. Stasi fanns överallt så man fick inte utsätta de personer som stod som ansvariga för vistelsen för fara. Jag har begärt ut min akt från Stasi, men den fanns inte kvar.

Luther har ju dåligt rykte i dag, förknippas med det mesta som är livsförnekande och tråkigt. Mer fel kan det inte bli, menar biskopen och förklarar i förbifarten det här med Luthers syn på arbete: –Luther menade att man skulle se sitt arbete som något man gjorde för sin nästa. En skomakare skulle göra så bra skor som möjligt för att skorna skulle vara till glädje för den som skulle sätta fötterna i dem. Den pedagogiska förmågan att förklara kyrka och tro för media kan komma till pass.

 Han har redan fått känna på den mediala hetluften. Och hunnit tröttna på de ständigt återkommande frågorna om kvinnoprästmotståndare och hans inställning till homosexualitet och partnerskap.

–Det är som att vara konstruktör på Volvo och bara få frågor om hur navkapslarna är konstruerade.

Många måsten
Vi kan väl konstatera att man i dag knappast kan bli biskop i Svenska Kyrkan genom att vara kvinnoprästmotståndare och homofob. Biskopens motiv för att förorda partnerskap för homosexuella är tänkvärt: människans sexualitet värnas och vårdas genom de löften man ger varandra i äktenskapet, på samma sätt är det med partnerskapet för homosexuella. Båda formerna för samlevnad befordrar trohet.   

Så, vad gör en biskop, egentligen?

–Ja, du – det undrar jag med, säger Carl Axel Aurelius fundersamt och konstaterar samtidigt att det finns en hel del ”måsten” i biskopsämbetet när det gäller administration och funktion.

Däremot ser han fram mot att komma ut på visitation, som det heter formellt när biskopen besöker församling och kontrakt. Formellt lär det dock inte bli när Aurelius kommer på besök.
–Det viktigaste för mig är att uppmuntra människorna som jobbar inom kyrkan. Vi är alldeles för dåliga på det i allmänhet, inte bara inom kyrkan. Särskilt inom kyrkan är det viktigt, vi ser ju inte alltid de direkta resultaten av det vi gör.

Det är lätt att tappa orienteringen, att glömma vad det är som driver verksamheten och därigenom öppnar man också dörren för konflikter.

–För kyrkan finns administrationen till för ett enda syfte: att det ska firas gudstjänst på söndag, säger biskopen med eftertryck.

Göteborgs stift är känt för att vara ett stridbart stift och har haft en hel del svårlösta interna konflikter. Men varför belasta samtalet med det, det finns ju mer vardagliga stötestenar att ta sig förbi så här i början.
–Jag håller på att lära mig hitta här i stan, hemifrån Örgryte ner till stiftets lokaler vid Lilla Bommen. Jag kommer nog att ta spårvagnen, det verkar mest besvärligt att köra bil i den här staden, säger biskopen och tar en klunk kaffe ur en mugg med IFK Norrköpings blåvita emblem på.

Mera basket
Han är oerhört sportintresserad och lär väl få fullt upp i alla idrottsfanatikers eget lilla paradis på jorden. Nja, förresten, en sak fattas i staden: ett riktigt bra basketlag.

Carl Axel Aurelius har varit styrelsemedlem i IFK Linköpings basketsektion och har verkat en hel del som ledare inom idrotten. Det är inom idrotten han hittar delar av det som kyrkan behöver mest av allt i dag: engagemanget från ”vanligt folk”.
Kyrkan behöver ta tillbaka förlorad mark och biskopen tror mycket på samtalet som ett sätt för kyrkan att komma till tals i det offentliga.

Med till Göteborg följer fru Christina. De tre sönerna Martin, Jakob och Henrik är däremot utflugna. Det verkar som den pastorala traditionen är bruten – alla tre sönerna pluggar juridik.

–Nja, man vet aldrig. Luther läste juridik innan han råkade ut för det beryktade åskvädret som fick honom att lova att bli munk, säger Carl Axel Aurelius och ser nästan ut som om han räknade med ett framtida ingripande från arbetsgivaren.

Thomas Pettersson
Foto: Magnus Gotander

Detta är en artikel ur Vasakronans kundtidning Effektiva Lokaler nr 3/03. Läs mer under rubriken Om Vasakronan/kundtidning.

Vill de prenumerera gratis? info@vasakronan.se